Jag är 29 år, alltså 1 år kvar tills jag fyller de där ångestfyllda 30. Jag har aldrig funderat så mycket på vad det "ska" innebära att passera den där gränsen. Men omgivningen verkar ha sin bestämda åsikt om vad man ska ha uppnått vid den åldern. Det känns nästan som att det finns en hel lista med "krav" på vad som ska hända när man fyller 30 eller helst innan. Why? Jag är väl inte direkt mer vuxen då än vad jag var som 28 eller vad jag är nu? Men det är tydligen någon magisk gräns som passeras, ungefär som att allt var kört därefter.

"Krav" nr ett är BARN, du ska ha fått ditt första eller ha ditt första på gång när du kommer till den där gyllene 3:an. Omgivningen suckar "jamen ska du inte ta och skaffa dig snart då? Du är ju inte ung längre..du fyller faktiskt 30 nästa år". Jamen vad fan...om jag känner mig som 20 då? Eller hemska tanke...tänk om jag inte vill ha några barn alls? Eller om jag kanske anser att 35 är en alldeles lagom ålder för att börja tänka på sådana där småttingar.
Javisst....det kanske börjar bli läge att tänka tanken, för en vacker dag så blir det faktiskt fysiskt omöjligt att skaffa knoddar. Men vanligtvis så är man skapligt fertil även om det råkar stå 31 på den där raden där du fyller i din ålder.
Och javisst...min syn på att skaffa barn har förändrats sedan jag var runt 20....men jag känner ingen stress. Det får komma när det kommer....(om det kommer).

Nästa "krav" handlar om familjeförhållande. Det verkar nästan som om folk tittar snett på en om du nått fram till gränsen och inte bor med någon...om du inte har planerat hela din framtid tillsammans med en partner. När du börjar närma dig så är du lite knepig om du inte delar huslån, eller iaf morgontidningen tillsammans med en annan individ. Nu bor jag förvisso inte ensam, men jag var tills nyss fast besluten om att bo ensam var det bästa som fanns. Men hade jag varit konstig om jag fortfarande hade huserat i den lilla ettan med bara min egen disk att bekymra mig om. Även där suckas det och pekas på att man är ju faktiskt inte så ung längre..borde man inte börja tänka på att skaffa sig en livskamrat?

Inte ens arbetslivet får vara ifred för omgivninges krav. Fast arbete som man inte risker att bli utan förräns man nått pension är nästan ett måste. Du ska liksom vara vuxenvuxen i alla avseenden. Det är inte vuxet eller 30-årslikt att harva runt med timvik eller korta anställningar. Det går inte ihop med huslånen och knoddarna.

Jag har svårt att förstå hur man ska få alla de här kraven att gå ihop? När du fyller 20 så börjar livet...du är i den perfekta åldern för lösa förbindelser, krogen 4 kvällar i veckan, den lilla mysiga ettan där du sitter och snackar skit och pimplar kaffe med polarna hela nätterna. På ett decennie ska du sedan ha sopat undan precis allt vad ungdom kallas. Du ska hinna avla barnen, hitta drömprinsen och drömjobbet. Du ska ha hunnit bli sådär förbannat jävla vuxen att du inte kan lämna hemmet utan ica-kortet.  Jag har ett år kvar....och jag har inte ens ett icakort....lås in mig!!