Sambo på ingång :D
Nu är Gröten på väg hem och Grisen är superglad^^
Det är sjukt hur man vänjer sig så vid att ha någon vid sin sida. Det blir skillnad direkt bara man ska sova ensam i sängen. Det blir ju megatomt...och kallt(?!?!), jag som annars brukar gnälla järnet över att det är för varmt i sängen. AHA..det betyder att det inte är jag som är elementet...det är sambon..GOT YOU!!!
Inatt är det iaf slut på ensamheten och sängen återgår till normal strlk. Jag kommer att sova himmelskt skönt inatt. Men...jag tycker faktiskt om att sakna, hur konstigt det än kan låta. Men saknad är ju faktiskt ett tydligt tecken på att man har det bra tillsammans. Jag menar...hade jag tyckt att det vore skönt varje gång han eller jag åkte ifrån varandra i någon vecka..så hade det kanske varit dags att börja fundilera lite. Visst fan kan jag tycka att det är skönt att få vara för sig själv...och det gör ju han också (de få ggr han får tillfälle^^), konstigt vore det ju annars. Bor man ihop så behöver man ju lite tid för sig själv emellanåt..man sitter ju liksom inte fast i varandra. Men..även om den egna tiden är värdefull...så saknar man ju.
Från det till något helt annat. Igår var sista dagen för ett par jobb som jag har sökt, så nu får ni hålla tummar och tår för att någon av dem visar sig intresserade av mig. Blir det nobben (igen)...så är det bara att fortsätta. Nu rullar det in lediga jobb med jämna mellanrum...så jag kommer nog fixa det här alldeles snart. Förr i tiden så blev jag jättenedstämd och gav upp om jag hade fått nobben ett gäng ggr. Jag kände mig värdelös och tappade motivationen totalt. Men någonstans så fick jag lov att vända på mitt resonemang...istället för att se varje nej som en bekräftelse på att jag inte duger...så får jag se det som att efter varje nedslag så kommer jag närmre ett stort och jävla underbart JA. Jag kommer snart att ha ett jobb...av den enkla anledningen att jag vill ha ett!!
Men nu ska jag inta våran underbara soffa och kika lite tv i väntan på att sambon snubblar in i hallen. Det är nog någon timme kvar....men han är på väg iaf. Så inatt slipper jag snarka för tomma rum...höhö.
Det är sjukt hur man vänjer sig så vid att ha någon vid sin sida. Det blir skillnad direkt bara man ska sova ensam i sängen. Det blir ju megatomt...och kallt(?!?!), jag som annars brukar gnälla järnet över att det är för varmt i sängen. AHA..det betyder att det inte är jag som är elementet...det är sambon..GOT YOU!!!
Inatt är det iaf slut på ensamheten och sängen återgår till normal strlk. Jag kommer att sova himmelskt skönt inatt. Men...jag tycker faktiskt om att sakna, hur konstigt det än kan låta. Men saknad är ju faktiskt ett tydligt tecken på att man har det bra tillsammans. Jag menar...hade jag tyckt att det vore skönt varje gång han eller jag åkte ifrån varandra i någon vecka..så hade det kanske varit dags att börja fundilera lite. Visst fan kan jag tycka att det är skönt att få vara för sig själv...och det gör ju han också (de få ggr han får tillfälle^^), konstigt vore det ju annars. Bor man ihop så behöver man ju lite tid för sig själv emellanåt..man sitter ju liksom inte fast i varandra. Men..även om den egna tiden är värdefull...så saknar man ju.
Från det till något helt annat. Igår var sista dagen för ett par jobb som jag har sökt, så nu får ni hålla tummar och tår för att någon av dem visar sig intresserade av mig. Blir det nobben (igen)...så är det bara att fortsätta. Nu rullar det in lediga jobb med jämna mellanrum...så jag kommer nog fixa det här alldeles snart. Förr i tiden så blev jag jättenedstämd och gav upp om jag hade fått nobben ett gäng ggr. Jag kände mig värdelös och tappade motivationen totalt. Men någonstans så fick jag lov att vända på mitt resonemang...istället för att se varje nej som en bekräftelse på att jag inte duger...så får jag se det som att efter varje nedslag så kommer jag närmre ett stort och jävla underbart JA. Jag kommer snart att ha ett jobb...av den enkla anledningen att jag vill ha ett!!
Men nu ska jag inta våran underbara soffa och kika lite tv i väntan på att sambon snubblar in i hallen. Det är nog någon timme kvar....men han är på väg iaf. Så inatt slipper jag snarka för tomma rum...höhö.
Dina Ord
Postat av: Jenny
Då ska jag hålla tummarna för dig om jobben så får du hålla för mig! *S*
Håller med, det var rätt bedslående förr att få massa nej hela tiden, men tids nog blir det ju ens egen tur också!
Fast liiite segt har det allt känts nu på ett tag. Var ju på en intervju nu i veckan, men det är lite svårt att vara entusiastisk då det är ett jobb jag själv inte sökt....
Dessutom hade de så dumma tider att jag omöjligt skulle hinna fram i tid, med dagislämning och allt samt åka kommunalt.
Trackback
